Igår var vi på sjukhuset av diverse anledningar. Det var… kul.
Till att börja med så är jag inte speciellt förtjust i sjukhus, har aldrig varit det heller. Och det blev inte bättre när vi fick bo där i tre veckor efter att Saga föddes.
Det värsta, det absolut värsta, vet ni vad det är? Elstötarna.
De där förbannade elstötarna som speciellt jag ALLTID får när jag ska åka hiss eller öppna en dörr. Jag lärde mig till slut att varje gång jag skulle trycka på en hissknapp eller öppna dörren så hjälpte det att ge den en bitchslap. Dvs. man slog så hårt att man inte kunde uppfatta stöten för att smällen från bitchslappen tog över liksom.
Personalen på BB lär ju trott att jag var nån slags förrymd mentalpatient som hade seriösa problem med ilskan.
Anyho, vi var där igår. Anna skulle dit och jag och barnen skulle vänta i lekhörnan i väntrummet. Det gick bra i typ trettio sekunder, sen hade Saga fyllt sin blöja med diverse läckerheter.
Men ålrajt, tänkte man då, en toalett med skötbord måste vi ha.
Så vi gick, och vi gick, och vi gick, och vi… gick. Till slut gick jag till informationen och frågade var i bövelen de hade en toalett med skötbord.
”Javisst, jag måste bara följa med och låsa upp.”
Que? Vadå låsa upp? Finns det värdefulla saker i blöjtunnan eller? WTF liksom.
Men men, vi följde snällt med. Det var ett stort skötrum, som vi delade med diverse kartonger, reklamprylar tillhörande caféet och andra grejer. Med andra ord extraknäckte skötrummet som förråd. Första gången jag bytt blöja på en unge med en uppblåsbar Coca Cola-flaska, storlek Godzilla, liggandes bredvid skötbordet. Men det var en intressant upplevelse.
Sen gick vi och gick och gick… ja, ni förstår, vi gick tillbaka till väntrummet och lekhörnan. Då satt Anna där, det var underbart att se hennes ansikte! Dock så hade hon en tid till inbokad, så hon satt och väntade bara.
Så snart försvann hon igen, och det tog ungefär trettio sekunder till innan Lowa fick det där bekanta uttrycket i ansiktet. Hon blir röd i hela ansiktet, och mungiporna glider upp till ett nervöst leende som man inte riktigt vet om det är ett leende eller inte. Stånk och stön.
En icke inlärd kanske skulle kunna säga ”Men vafan är det för fel, är barnet sjukt!?”
Men vi som vet vet direkt vad det gäller. Jippie igen.
Ålrajt, börjar rota i väskan efter en till blöja. Rotar och rotar, jag hittar en plånbok, två bananer, en busstidtabell, lite kvitton, ett läppstift (det är inte min väska, jag lovar…).
Sanningen sköljer över mig som en våg av frätande syra. Vi har inga fler blöjor med oss.
En grov planeringsmiss av ledningen här, detta får bara inte ske! Och nej Anna, det var inte ditt fel, vi borde båda ha gått igenom det mer noggrannt. Det är sånt som händer! Det händer alltid mig visserligen, men det händer.
Så, vad är alternativen? Ner till informationen igen, bli insläppt hos Cola-flaskan och hans festpolare kartongerna eller hitta en vanlig toalett och fixa biffen där? Lowa är ju mindre… vi kör på det.
Vi letar reda på en handikappstoalett någonstans i Sverige och sätter igång.
Själva renggörandet går bra, inga problem där. Sen sätter det å så välkända kaoset igång.
Medans Lowa står utan byxor på golvet, samtidigt som Saga spelar musik genom att dunka handikappshandtagen bredvid toaletten upp och ner i golvet, ska jag tvätta händerna. Dock finns det ingen tvål och inga pappershanddukar. Härligt att veta att hygienen på stadens sjukhus är så välskött, score!
Fuck it, tänker jag, jag får tvätta händerna på nån annan toalett efteråt. Ungen måste ju ha byxor!
Jag kommer sen på den briljanta idén att jag ska fylla brallorna med toalettpapper (det enda pappret som finns på hela toaletten) så att det kanske fångar upp i alla fall lite av vad som nu kan tänkas komma ut efter det här äventyret.
Medan jag står och samlar papper, medans Saga står och sjunger Broder Jakob, kissar Lowa på golvet. Jippie för tredje gången idag.
Vad som sen sker är för mig något luddigt. Antagligen har allt det traumatiska smashat sönder alla mina minnesbilder av händelsen. Men nånstans i huvudet ser jag mig själv torka kiss på golvet med Lowa hängandes naken över ena armen medans Lilla Katt ekar i bakgrunden. Sen helt plötsligt är vi uppe i väntrummet igen, Lowa med byxor och toalettpapper nerpullat däri. Slutet gott allting gott?
I övrigt vill jag tacka dig Anna, för det fina du har gjort för mig. Jag är dig evigt tacksam och jag kommer aldrig glömma det! Det är det finaste jag någonsin fått. En trivial grej för en del kanske, men för mig är det ren kärlek.
Här sjunger han textraden ”the sickening” och han gör det ju med sådan känsla att jag blir alldels tårögd! Han utstrålar avsmak med hela ansiktet, speciellt ögonen och munnen. Man ser tydligt att han vill diskutera något som är helt sjukt genom att se till att han själv ser sjukt jävla sjuk ut.
We all go a little mad sometimes... 